Tufft psykiskt
Hej!
De här sista två veckorna (tror jag, ev längre, fy bubblan) är lite som att springa ett marathon. Jag vet att det snart är slut, jag är stolt över mig själv, men jävlar vad tufft det är mentalt. Känner bara att jag försöker stå ut. Det är inte jobbigare med hungern eller matthet eller dylikt, det är enbart mentalt.
Men nu räknar jag ned till preliminärt måldatum. Två veckor och några dagar till med måltidsersättningar. Go go go!
Igår när jag satte mig ned på en stol, INTE kände magen bulla över jeansen, INTE kände jeansen strama. Då tänkte jag: det är så värt det här, för att få känna sig bekväm i sitt eget skinn. Ni som är överviktiga känner kanske igen er: det där med att känna sig obekväm i sin kropp. Det är en så tuff känsla. Och visst, man kanske kan jobba bort känslan mentalt, men jag tror det är svårare än att gå ner i vikt.
