itrima.blogg.se

 

Jag tror inte att det finns så många läsare. Om ens någon. Men jag är något besatt av att googla på andras upplevelser av Itrim och VLCD, att jag tänkte att jag själv skulle skriva ned min resa och upplevelser. Och eftersom jag googlar en massa så gör andra säkert det också. Vi får se om detta blir mitt första och sista inlägg. 

 

Jag äter rivstart just nu (tror det heter så?), det vill säga: i tre veckor så äter jag VLCD och där efter LCD i förmodligen fem veckor till (skall gå ned 13 kg, hälsocoachen trodde det skulle ta sju-åtta veckor).

 

Idag är dag två. Jag vaknade upp pigg och åt gröten för första gången. Jag brukar vara pigg på morgonen, det är då jag är som minst hungrig. Brukar även träna på morgonen av det skälet.

 

 

Jag läste att en del hade förberett sig på resan genom att trappa ned på kolhydrater eller börja äta mer hälsosamt. Jag gjorde tvärt om: tänkte att det var sista natten med mat-gänget och åt pizza, snickers och annat godis. Det kanske säger nått om min inställning till mat. Jag älskar mat. Jag är kär i mat. Jag känner också att jag sörjer maten nu när jag inte får umgås med den på åtta veckor. Oh well, jag får ta itu med dessa märkliga tankar under den här resan antar jag.

 

Jag är inte en person som trycker ned mig själv, bannar mig när jag ätit för mycket eller säga dumma saker om min kropp. För mig är det väldigt viktigt att inte göra det. "Behandla dig själv, så som din nästa" nån slags omvänd gyllene regel. Att jag vill vara mot mig själv som jag är mot mina vänner. Och jag skulle ju aldrig säga nått dumt om en tjejkompis kropp eller blänga på henne för hon åt chips. Men detta har jag fått öva på, jag tror det är en inställnings-sak. Men hur som helst är jag ju överviktig nu. Jag går runt och drar i mina kläder och känner mig inte bekväm. Och om jag skall dra det där med behandla din nästa-grejen även här: jag ger inte mina husdjur skräpmat, jag vill att de skall ha bra mat som gör dem friska. Men ändå så matar jag mig själv skräpmat då och då. Not good!

 

 

Igår var ju första dagen, och mitt på dagen tänkte jag "fan ta er alla som säger att det är enkelt, det är det verkligen inte!". Jag kände mig nästan sjuk, jag kände mig matt och febrig. Jag var tjurig för att jag läst att andra tyckt det varit så himla enkelt. Men! Jag måste säga att så hemskt som man TROR att det skall vara, det är det inte. Man klarar av det. Och som tur var så gick det över till kvällen. På kvällen var jag superpigg och gick på konsert. Jag tycker också att sopporna och shake:sen är goda. Är kanske lite knäpp? Jag tycker i princip all mat är god... Jag har än så länge bara prövat broccoli-soppan, gröten och skogsbärs-smaken. Just det, och tomat-soppan. Mmm, nu blev jag hungrig när jag skrev detta.

 

Det är inte många som vet att jag äter VLCD. Ingen på jobbet. Jag vill inte ha en massa kommentarer, avskyr det. Folk kommer alltid med en massa råd. "Ät lchf istället/gå på Viktväktarna/ät bara mindre poritioner/skippa snabbmaten/rör bara mer på dig/äh, var nöjd med din kropp!" = gah! Tack för tanken, men jag gör som jag själv tror är bäst. Men min pojkvän vet om det och stödjer mig till hundra procent. Du är så duktig, du klarar det, det kommer gå galant! så säger han till mig. Blir nästan lite tårögd av det. Han vill väl ha en tight flickvän, hehe...

 

Nu får det vara klart med första inlägget. Det blev långt. Jag hoppas någon hittar hit till min blogg.

 

Puss & kram!